Hej! :) OPUSAR kallar jag de texter jag i bland skriver på natten då jag sover. Läs om Du vill. Allt gott!
//Lisa
OPUS 47 Till T.
Men här gick han trots allt, styrkt av att han var Allan. Den riktiga Allan. Han som man syftar på när man utbrister - Jaså här går du och spelar Allan.
OPUS 22
…”Tant som tant” skrockade Snattar-Bodil och stoppade en blåblänkande tandkrämstub innanför jackan, trots att hon fyllt på sitt förråd föregående vecka och bara i undantagsfall hade bruk för munpasta…
OPUS 2
Matvarukassörskan Siv Lejon, som aldrig tyckt att naturen givit henne något annat än sitt efternamn att skryta med, suckade och tänkte att hon nog skulle ta och baka ett gäng chokladbollar när hon kom hem ändå. Hennes tid som potentiellt sexobjekt hade kommit och gått under en natt i andra ring när hon till råga på eländet befunnit sig sovande, och ensam, i sina farföräldrars sommarhus, så vad gjorde det om hon la på sig några extra kakkilon till sommaren. Tänkte Siv.
OPUS 35
...Men var det en sak som hon ännu behärskade, Ulva Samson, så var det konsten att mula sig själv. Detta var därför vad hon gick ut för att uträtta den 12 januari, och har sedan dess inte synts till.
OPUS 10
Då det, överhuvudtaget, inte ingick i Siw Östlings planer för kvällen att bli kastad i arresten, undvek hon att i bara mässingen promenera förbi Polishuset vid tidpunkten för den årliga luciafesten. Istället valde hon vägen förbi Tematanternas klubblokal och utstod diverse påhopp om sina kommunistsympatier. Detta rörde dock inte Siw Östling i ryggen där hon skyndade fram för att uträtta stordåd.
OPUS 16
Det må vara hänt, sa Pelle till sin långnästa syster och satte sig på tåget tillbaka till Kiruna.
OPUS 1
Hur hon i hela friden kunde tänka så oanständiga saker om sin exman torde övergå förståndet på vilken medelklassbyrårat som helst, men det kunde Gun Samuelsson inte ta någon hänsyn till där hon nu låg i hängmattan och sörplade lemonad i det älskade sugröret från förr.
OPUS 34
Den enda sökande till tjänsten var Torben E Hansson, vars mest osmickrande karaktärsdrag var hans ovana att, utan genans, flatulera på allmän plats. Detta hade varit gott och väl om det inte vore för det faktum att aktionen, enligt ett anonymt vittne, riskerade utlösa en vibration i litosvären motsvarande en tolva på Mercalliskalan, och att ödet bestämt att detta vittne tillika råkade vara valberedningens ordförande (som vi, för att beskydda dennes önskvärda anonymitet, kan påstå vara en kvinna vid namn Solbritt Eng) och dessutom så genuint intresserad av seismiska vågor att han sedan barnsben önskat sig en egen seismograf, och nu, vid 47 års ålder gjort verklighet av denna dröm, men till sin stora besvikelse råkat flytta in granne med vår huvudkaraktär och sedan dess inte fått en lugn stund.
OPUS 12
Han såg henne dansa på ön bredvid, som sprungen ur sol och dimma.
Men lät så småningom kärleken dö, för han vågade ej lära sig simma.
OPUS 33
Deras gälla skratt och sånger var snarare en redovisning av att här gingo minsann tre glada och självsäkra jäntor på väg mot en äventyrsresa med Finlandsbåten, än oförfalskade glädjeyttringar.
OPUS 13
… Som exempel anses det inte normalt att som vuxen medborgare tjata om den till staden nyanlända Cirkusen en hel dag. Detta gjorde emellertid Hannas morbror och förlorade strax därpå sitt arbete. Enligt ledningen var orsaken morbroderns ständiga norpande av radergummi från materielförrådet, själv skyller han dock allt på Cirkusen och kallar cheferna för infiltratörer…
OPUS 21
Majbritt Gustavsson hade - för att öka sin självkänsla - ansökt om att få byta namn till Ruter Dam, men fått avslag. Följaktligen ansåg hon nu att en kanelbulle på Konditori Aristokrat borde vara svaret på hennes böner, och hastade därför förbi en samling ungmoderater på väg mot (den trots namnet ganska spartanska) bagarboden…
”Bagartidigt” var ett ord Georgios far använt sig av för att verka viktig. Själv fyllde han sitt behov av ett meningsfullt liv genom att sätta upp kungörelser på bytorgets anslagstavla.
Han var känd som ett original, och somliga hade till och med sträckt sig så långt att de karaktäriserade honom byfåne, men i detta resonemang gav Georgios ”blanka fan” enligt en handskriven proklamation bagartidigt en vårmorgon året innan. Han hade sitt bestämda hörn såväl på anslagstavlan som i det sociala livet, ett hörn man som i allmänhet roade sig åt ibland, men inte tog på något som helst allvar.
Bagerikassörskan Roula uttryckte dock emellanåt sympati för den gamle mannen, men själv hade han ingen avsikt att verka medlidsam i något som helst sammanhang. Tvärtom hade han dagen innan satt upp ett synnerligen välskrivet ark som behandlade den, enligt Georgios ”näst intill mänskliga rättigheten” att få slippa bevittna resultatet av de vårkänslor som osvikligt drabbade byns invånare. Han tvekade inte att i skrift föreslå ett totalt förbud mot offentliga kärleksyttringar, och lämnade för säkerhets skull en kopia till byordförande Apostolou.
”Börja om” hade en innebörd som Eleni efter de senaste årens sorger hade som nummer ett på sin att-göra-lista, varför hon i eftermiddagsljuset dagen efter Georgis kyssförbudsproposition rullade in i byn med sitt flyttlass, som i ärlighetens namn snarare var två väskor och en låda med framkallningsutrustning. Skulle hon börja om så skulle det ske utan onödiga materiella ting från hennes förflutna.
Det första anslaget om Elenis fotoframkallningsservice sattes upp en vecka senare och bestod av ett synnerligen vältaget fotografi av den vackra, åldrade kvinnan som stod bakom verksamheten. Med några korta välformulerade rader beskrev hon vad hon kunde erbjuda, och trots att Georgios i sitt inre kunde erkänna att bilden tillförde en estetiskt tilltalande dimension åt anslagstavlan, förbannade han dagen efter ”somligas oförmåga att respektera hyggligt folks gränser genom att skymma delar av offentliga förkunnanden med triviala självporträtt”. Att denna Elenis personifierade ”kvinnans naturliga roll som manipulativ grälmakare” blev Georgios varse när hon replikerade med ett perfekt ljussatt fotografi av hans cykel.
Veckorna gick och Mannens skrifter och Kvinnans bilder avlöste, till byinnevånarnas stora intresse och nöje, varandra på anslagstavlan.
Ingen nu levande vet i detalj vad som hände när antagonisterna möttes för första gången i byordförandets gårdshus den där aftonen den 27 juli 1949, men bröllopet en månad senare offentliggjordes med ett svartvitt porträtt av det skrattande paret, och en kort skriftlig utläggning om kullerstensgatornas upprustning efter kriget. Anslaget sattes upp i mitten av tavlan, och satt kvar där tills det av blåsten nådde himlen flera lyckliga år senare.
